... Och det är fruktansvärt stressande. Jag tänker igenom och funderar på vad jag gillar att göra, vad jag skulle kunna tänka mig att jobba med utan att tröttna samt vad jag vill göra med mitt liv och blir bara frustrerad. För jag har ingen jävla aning. Jag är så dubbel, eller rent av trippel. För det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill uppnå och jag ser så många möjligheter. Men samtidigt sviktar självförtroendet och ibland känns det som att alla dessa saker jag vill göra är omöjliga, för jag trycker ner mig själv i en jävla papplåda och tejpar igen alla öppningar. Jag vet att jag kan fota och filma, jag har så jävla många ideér till allt möjligt att det ibland svämmar över i det där minnessållet vi kallar hjärna, jag kan skriva ordentligt och ville redan som liten bli författare.. men samtidigt kan jag inte någon av dessa grejerna jag precis radat upp. Det är omöjligt att förklara för en utomstående som själv aldrig varit med om att det sviktat på det viset, men samtidigt tror jag att de flesta någon gång i sitt liv känt just den osäkerheten. Man funderar på hur marknaden ser ut och vilket utbud som redan finns, att det är så många som är så mycket bättre än en själv och att man bara är ett litet yngel i det stora havet med alla dessa stora vidunder till fiskar. Och det känns som att jag inte visar tillräckligt. Jag uppvisar inte mina kunskaper och mina tankar, och klart att inte någon kan se att det finns strävan och ambitioner då. Så jag har mitt dilemma right here. Jag vill vara bäst, ingen medelmåtta, och sådan har jag varit hela livet. Det räcker inte att bara vara lagom, eller tillräckligt.. Men det är så det är i dagens samhälle. Det finns så många som är bra på det man själv är, att man aldrig kan kalla sig själv överlägsen någon annan. Och om man nu påstår det, verkar man bara självgod och egocentrisk. 

Jag är 17 år, fyller snart 18, och vid det här laget borde man väl åtminstone ha något hum om vad man vill göra. Och visst vet jag ju vad jag gillar, jag är ju klart en mediamänniska, men samtidigt är det svårt att rikta in sig på en grej inom det. Och vad är det jag vill göra helst av allt? Jag har ingen aning. Det känns som att andra som tidigt bestämmer sig för att de vill bli läkare, brandman eller arbeta inom något specifikt område iallafall har en plan. Jag har nada. Och även där är jag dubbel. Det känns skönt, för jag ska ta dagen som den kommer och jag kommer förr eller senare märka vad jag vill göra med mitt liv. Men samtidigt har jag ingen backup-plan, jag har inget säkerhetsnät att falla tillbaka på om allting annat skiter sig. För jag vill inte bli någon kontorsråtta som sitter och ångrar sig resten av livet, som inte tog chansen och faktiskt tog steget ut, försökte. Jag vill heller inte planlägga mitt liv, planera allt och leva utifrån ett schema som man gör i skolan. Med samma rutiner som alltid. Jag kan kännas ombytlig, men jag vill ha något nytt och spännande. Jag vill inte anpassa mig efter jobbet, jag vill att det ska anpassa sig efter mig. Efter mina behov och vad jag vill göra. Och nu är jag ute på djupt vatten igen, för detta känns omöjligt i dagsläget. Folk kämpar för att hitta jobb, de tvingas att ta jobb, bara för att klara vardagen, medans jag smider planer om det perfekta jobbet som ska passa mig. Och jag blir sjuk. För jag tänker för mycket. På allt och inget.  

Detta är nog första gången jag faktiskt skriver ut ordentligt om mina tankar om något konkret ämne på bloggen, och samtidigt vet jag inte riktigt vart jag ville komma med detta. Jag ville bara berätta. Egentligen skulle jag vilja ställa mig på toppen av ett berg och bara skrika ut mina problem. Låta världen få höra vad som står på. Mina små i-lansdproblem, som trots allt är tillräckligt stora för att bekymra en själ som mig.